Moral, egoism och altruism Under de senaste dagarnas politiska diskussioner (på kyd.net/politik) har många av debatterna handlat om vad som är moraliskt "rätt". Dessa frågor har det varit svårt att förklara tillfredställande i debattens hetta varför jag här försöker skriva en mer utförlig redogörelse av min (nyliberala) ståndpunkt. Dagens moral I dagens samhälle och kultur framställs själviskhet som något dåligt, att handla i ditt själviska intresse är omoraliskt, medan att handla i någon annans intresse, anses osjälviskt och därför moraliskt. Vi bombarderas hela tiden om meddelanden som säger att det största karaktärsdraget är tjänande, att moral är att leva för andra och att de intelligenta, kunniga, kompetenta och starka måste finnas till huvudsakligen för de som saknar dessa drag. En stor del av grunderna i denna moral kan man hitta i Immanuel Kants filosofi, som påverkat dagens samhälle mycket. Han ansåg att en handling bara kunde vara moralisk ifall man inte hade någon som helst vilja, inget intresse och ingen nytta av att göra den. Medan han ansåg att det allra mest moraliska var de handlingar som saknade allt ovan. Den filosofin bearbetades vidare av Hegel med efterföljare och man kan hitta spår av den i nästan samtliga kollektivistiska ideologier idag. Den moral som förhärskar idag är Altruismen. I dess mildaste form anser den att egenintresset är en neutral handling, som inte har något moraliskt värde, medan den i de vanligare formerna anser egenintresset som omoraliskt. Eftersom jag börjar med en diskussion om altruism kanske vi ska definiera termen. Altruism är ett flytande begrepp som kan betyda lite olika saker, tyvärr så klumpar man ofta ihop dessa olika betydelser till ett paket. En betydelse man kan ge det är vänlighet och trevlighet. Den kan också (i andra änden av spektrat) betyda fullständig underordning av sig själv för någon större social enhet. När termen myntades av August Comte var det det senare han menade, det är också varierande grader av det senare som jag kommer att diskutera. Enligt altruismen har vi ett val: vi kan offra andra för oss själva eller oss själva för andra, där det senare är altruisternas väg. Begreppet offra andra för oss själva innefattar då allt ifrån att råna banken och slå ner tanter till att vara en framgångsrik producent. Det kan vara intressant att notera några psykologiska effekter som detta orsakar hos folk som accepterar det: De lär sig att de har ingenting att vinna på moral. Det ända moral lär dem är hur de skall undvika att själv vinna något. Det de kan hoppas på är att någon annan ska offra sig för deras intresse. En annan grej är att det lär folk att det ÄR i deras själviska egenintresse att råna banker och slå ner tanter. (Själv anser jag att det är självdestruktiva aktiviteter som ingen upplyst egoist borde betrakta som sitt egenintresse, men det är den psykologiska effekten av altruismen). Det altruismen åstadkommer är dock i första hand ,genom att ta konflikten mellan egenintresset och det moraliska för givet, att den berättar för folk att ditt liv inte tillhör dig, ditt liv är inte ett mål för dig, du är bara ett verktyg för andra personers liv. Den lär dig att en persons framgång gör en annan persons offer nödvändig. Motståndare till altruismen i Nietsches skepnad har accepterat Altruisternas utgångspunkt (offra eller offras), men bara valt den andra sidan i motsatsparet. (därför hänvisar objektivistiska nyliberaler ofta till Nietsche som andra sidan på altruismens mynt.) Amoralister uppkommer också ur detta motsatspar eftersom de upptäcker att de har inget att vinna på moral, och därför väljer de att inte låta sig begränsas av NÅGRA moraliska principer, vare sig de är altruistiska eller av egenintresse (lite ironiskt är det ofta amoralisterna som altruisterna pekar på när de vill visa exempel på egoister. Naturligtvis är det så att folk i allmänhet inte praktiserar altruism fullständigt och konsekvent, det vore omöjligt. Men till den grad de accepterar den moralen som den rätta känner de antingen skuld för den delen de inte lyckas vara osjälviska, eller förvirring pga att altruismen inte ger tillfredställande principer för att efter vilka de kan handla. Altruismen i politisk verklighet: Altruismen har kommit i många skepnader genom årens lopp, var inte självisk , underställ dina intressen för familjens, samhällets, rasens, landets, kyrkans, kungens eller samhällsklassens intressen. Inga har förespråkat osjälviskhet och tjänande till den nästa/samhället mer än de tyska nazisterna, de sovjetiska kambodjanska och kinesiska kommunisterna. Fler har blivit torterade detta århundrade än något annat århundrade, och berättigandet har alltid varit "för det högre målet som individerna måste underställa sig". För att citera Hitler (ur Leonard Peikoffs bok "The Ominous parallels"): "It is thus necessary that the individual should finally come to realize that his own ego is of no importance in comparison with the existence of his nation; that the position of the individual ego is conditioned solely by the interests of the nation as a whole ... thast above all the unity of a nations spirit and will are worth far more than the freedom of the spirit and will of an individual..." "This state of mind, which subordinates the interests of the ego to the conversation of the community, is really the first premise for every truly human culture ... The basic attitude from which such activity arises , we call - to distinguish it from egoism and selfishness--idealism. By this we understand only the individual's capacity to make sacrifices for the community, for his fellow men". (7 oktober 1933, Hitler at Buckeburg). Altruister kan argumentera för att det inte är hitlertyskland eller sovjet som de vill ha, men betänk följande: "if we teach that individuality is an illusion and that service to others is the essence of morality, what kind of cultural and intellectual climate do we help create? One that serves a society built on the principles of individual freedom and individual rights - or a society that proclaims duty to the collective above all? Is the doctrine of selfless service more likely to protect an individual when freedom is threatened, or make the individual more vulnerable to manipulation and control?" (- The art of living consciously, Nathaniel Branden) Alternativet Nå, men om man nu (som jag) vill motverka Altruism och kollektivism så måste man göra mer än visa hur fel det är: man måste erbjuda ett godtagbart alternativ. Det jag ska presentera här är i närheten av den objektivistiska positionen så som den är presenterad av Ayn Rand. Först: Vad ÄR moral eller etik? Moral är principer och värderingar efter vilka du kan styra dina val och handlingar. Etik är den vetenskap som försöker upptäcka och definiera sådana principer. Den första frågan som skall besvaras i jakten på rätt moral är inte vilken moral vi skall ha för att få ett bra samhälle, utan VARFÖR vi behöver moral över huvud taget, svaret på denna fråga kommer att leda oss till de övriga frågorna och svaren. Svaret är, att i människans natur så är det inte säkert att vi gör rätt. Vi har inga starka instinkter som automatiskt berättar för oss vad vi bör välja att göra i olika situationer. Vi måste hela tiden göra val som påverkar vår livssituation ,och riskerar att välja fel. Moralen behövs för att ge oss principer som möjliggör för oss att göra val som får oss att nå våra mål, ifall vi efterlever dem. Moral och etik behandlar värden, värderingar och principer. Och värden finns bara i relation till ett bestämt mål. Det som hindrar oss från vårat mål är dåligt och det som hjälper oss är bra. Den frågan som är i roten på vår existens, och som möjliggör att det finns värden är den om liv eller död. Som Ayn Rand påpekar är det bara "liv" som gör "värde" möjligt. Endast levande materia kan ha nytta av värden, inte en sten eller ett hus. Med liv menar jag inte bara den biologiska överlevnaden ,utan hela livet (upplevelseer, handlingar och att vara lycklig). Livet är alltså det ultimata målet. Existensen av liv är inte ovillkorlig, den kräver vissa handlingar och vissa val. En organisms liv beror på två saker: det yttre material (och "bränsle") den behöver och dess handlingar, dvs , korrekt användning av mateialet. Vad definierar korrekt handling? Det som en organism behöver för att leva propert är vad de ÄR. För att människan skall kunne leva och leva bra, och göra någonting åt en dålig situation måste man ta reda på hur verkligheten är beskaffad och handla efter den. Människan är en förnuftsmässig varelse, dvs hon måste använda sitt förnuft. Förnuftet är människans främsta överlevnadsredskap, och den främsta överlevnadsmetoden är produktion (varför en rationell egoist inte ser destruktiva metoder som i sitt egenintresse). Inte någon annans förnuft ( ledarens, gruppens...) utan just DITT förnuft. Dvs, du skall inte sätta någon annans mål och värderingar ÖVER dina. För att ditt liv skall bli bra måste du tänka och handla efter just din situation. Du kan ta lärdom av andra, men du måste själv integrera andras kunskap i ditt medvetande. Förnuftet förutsätter alltså egoism, att sträva efter sina mål och inte sätta någon annan över sig själv. Även övriga delarna av människan behöver egoism, om vi vill leva bra är det rätt att handla i enlighet med våra intressen. Ett bra liv kräver långsiktighet och mål, att skapa värden och att sträva efter självuppfyllelse - inte självuppoffring. Som jag diskuterat ovan om Altruism så har filosoferna bråkat länge om vem som ska offras och för vad... inte OM de skall offras. Det de inte insett är att varje individ är ett SJÄLVÄNDAMÅL. Varje individ, inte bara jag, är ett självändamål. Det innebär att man förstår att människorna inte är offerdjur för andras intressen. Varken jag är till för att offras för andra människor, eller andra människor är till för att offras för mig. Det korrekta sättet att handskas med andra människor är som "handlare". Om jag vill ha något som är i mitt rationella egenintresse av dem, så förstår jag att de inte finns till bara för min skull, utan jag får erbjuda dem något som är i deras rationella egenintresse. Rationellt egenintresse, eller egoism, innebär att man gör det som är långsiktigt bra. Inte att man handlar efter impulser eller irrationella känslor eller använder destruktiva metoder för att nå sina mål. Rationell egoism innebär att man inte ger upp det man värderar högre för det man värderar lägre, oavsett vad andra personer säger om det. Det innebär inte heller att man är otrevlig eller elak. En rationell egoist förstår värdet av vänlighet och trevlighet för att göra livet bättre. Applikationer Om vi ska applicera den rationella egoismen till altruisternas favorit-exempel: Ska man rädda en drunknande människa? (Från Ayn Rands artikel "The ethics of emergencies") Först, den som drunknar är en total främling: Då kan det vara rationellt att rädda honom så länge risken för dig själv är liten. Det kan vara rationellt eftersom man till viss del värderar allt mänskligt liv. När risken för dig själv blir större ska man komma ihåg att inte offra det man värderar högre för det man värderar lägre, och inse att man värderar sig själv högre än en total främling. Om den som drunknar istället är en vän kan man ta proportionellt större risker, beroende på hur högt man värderar personen ifråga. Sen tänkte jag ta ett exempel från Nathaniel Brandens bok "the Art of living consciously": Consider the following example. A young woman - I will call her Marny - decides she would like to become an architect. Her father is deeply disappointed, because he had always dreamed that after college she would join him in the dress business. "Must you be so selfish?" Marny's mother says to her. "You're breaking your father's heart." "If I don't study architecture," Marny answers, "I'll break my own heart." So Marny goes to college to become an architect. While at college, she dates a young man who falls in love with her. He begs her to marry him, give up architecture, and become the mother of his children. "In the first place," Marny tells him gently, not wishing to cause pain, "I don't love you. And in the second place, I don't plan to have children, at least not in the foreseeable future." "Not have children?" the young man cries. "How can you be so selfish? And don't you care at all about my happiness?" "Don't you care at all about mine?" she responds, smiling. A few years later, now a practicing architect, she meets a man with whom she falls in love. Marny sees in him the embodiment of the traits she most admires: strength, self-confidence, integrity, and a passionate nature unafraid of love or intimacy. To marry him, share her excitement and joy with him, nurture him at times, support him in his struggles as he supports her in hers - join with him in fighting for causes in which they both believe - is experienced by her as selfish in the most natural and benevolent sense of the word. She is living for her values. Her life is productive, stimulating, and filled with love. So when her husband becomes ill, for a long time she curtails many of her activities to take care of him. When friends praise her for her "unselfishness," she looks at them incredulously. "I love him," is her only answer. The thought of selfless service would not occur to her. She would not insult what she feels for her husband by calling her caretaking self-sacrifice. "Not if you hold the full context," she explains. "What would I do if I were 'selfish?' Abandon him? Whose notion of self-interest is that?" Later, when her husband recovers and life has stabilized again, she returns to work with great passion. She is eager to make up for lost time. When certain of her friends call to discuss personal problems, she accommodates them for a while, but when she realizes how much of her energy is being drained by them she finally calls a halt. "Sorry," she says. "I don't want to disappoint you but right now I've got more urgent priorities." "God, but you're selfish," she is told. When she deals with other human beings, she respects the legitimacy of their self-interest and does not expect them to sacrifice it, any more than she would sacrifice her own. And she cannot understand why other people do not necessarily feel this way. She notices that "selfish" is what some people call her when she is doing what she wants to do rather than what they want her to do. She also notices that while she is not intimidated by this accusation, many others are. Question: Is Marny a virtuous woman or an unvirtuous one? Is she moral or immoral? Clearly, she is not an altruist, since altruism, in its literal meaning, is not merely kindness or benevolence but the subordination of self to others. But then what is Marny? What can we say about her? Det hoppas jag att vem som hellst som kommit såhär långt kan svara på utan min hjälp. Ytterliggare läsning: För den som vill ha en mer detaljerad redogörelse om varför egoism är det moraliskt rätta rekommenderar jag Ayn Rands bok "The virtue of selfishness" (det jag gått igenom här är en starkt kondenserad version) och då speciellt artikeln "Objectivist ethics". För den som vill FÖRSTÅ rationell egoism rekommenderar jag Ayn Rands skönlitterära bok "The Fountainhead".